Vad är det som händer?

Efter en hel dag i stugan sitter Clara, Tony, Matilda och jag och spelar ett spel (fredag kväll). Stämningen var ganska uppsluppen och plötslig upptäcker jag att Clara ser jättekonstig ut när hon skrattar. Munnen ser sned ut och ögat "ler" inte som det brukar. Jag blev alldeles kall och delger de andra min upptäckt, på engelska för att Clara inte ska bli rädd. De andra såg då samma sak, Clara var förlamad i halva ansiktet. Jag gick genast iväg för att komma i kontakt med Sjukvårdsrådgivningen.

Första budet var att vi skulle åka till doktor direkt. Shit också, vi som druckit ett par glas vin/öl. I detta läge tror jag att chocken släppte på mig för jag fick fruktansvärda skakningar i hela kroppen. Efter att ha rannsakat minnet samt frågat Clara visade det sig att det hade börjat redan dagen innan (Clara kom ner när hon skulle sova och berättade att hon inte kunde blinka. Vi skickade henne i säng eftersom vi trodde det var ett sätt att slippa sova). I och med att det inte försämrats snabbare än så ansåg sköterskan i samråd med en läkare att vi kunde avvakta till dagen därpå innan vi träffade en doktor.

Sagt och gjort, på lördagen uppsökte vi jourmottagningen i Karlskoga. Läkaren blev helt upprymd när han undersökte Clara och telefonen gick varm eftersom han rådgjorde med olika läkare på USÖ (Han hade tydligen aldrig sätt en så tydlig ansiktsförlamning på ett barn förut, trots många decennier inom yrket). Besöket slutade med två Emla-plåster och en remiss till USÖ för ryggmärgsprovtagning. Jaha, vi som hade räknat med att åka vidare till Kristinehamn på kalas, istället fick vi vända näsan österut och åka till Örebro. Där kom vi, hela familjen, kalasfina till ett fullsatt akutväntrum.

Återigen undersöktes Clara. Rynka pannan, vissla, lyft på ögonbrynen, kan du si, kan du så.... Den troliga orsaken var att hon fått borrelia. En fästing, veckan innan när vi var i Stockholm på släktträff, kunde tydligen inte vara boven i dramat, men hon har haft fästingar förr och vi bor ju dessutom på landet så smittrisken finns ju.

Efter många timmar hade då ryggmärgsprovet tagits. Tony och Holger fick tillbringa tiden inte på lekterapin tillsammans med mängder av leksaker. Clara som fått infart tidigare medicinerades till ett dåsigt, sömnlikt tillstånd och sedan satte de igång. Det krävdes en sköterska samt jag själv att hålla henne nere på britsen. Trots dåsigheten (eller kanske på grund av) gav hon sig den på att hon skulle sitta upp. Hon betedde sig precis som hon kan göra ibland på natten när hon pratar i sömnen. Efteråt mindes hon ingenting av vad som hänt och hon var jätteförvirrad. Inte lätt med minnesluckor för ett kontrollfreak som Clara. Hon var hur som helst jätteduktig och modig hela tiden och det var inte konstigt att gråtattackerna kom i vågor efteråt när alla spänningar släppte.

Efter ytterligare en timmes väntan fick vi det första provsvaret. Det var negativt, alltså ingen borrelia (i detta läget). Nästa provsvar får vi på tisdag. Inte nog med ansiktsförlamningen, doktorn upptäckte att hon har högt socker så nu ska det utredas om hon diabetes bockså. Diabetes kan tydligen vara en förklaring till ansiktsförlamingen. Imorgon bitti ska vi iväg och ta ett faste-sockervärde.

Eftersom hon inte har några andra symptom utan mår helt prima i övrigt så fick vi åka hem med en tub ögonsalva och se tiden an. Ögonsalvan ska skydda ögat mot uttorkning eftersom hon inte kan sluta vänsterögat helt.

Clara ser dock detta som ett äventyr. Hon mår bra och hon lider inte särskilt mycket av ansiktsförlamningen, mer än att munnen "läcker" och hon får komma ihåg att hjälpa ögat att blinka emellanåt. Så länge det inte uppkommer några andra symptom är det tydligen ett ofarligt tillsånd som i de flesta fall går över av sig själv. Hon ser fram emot att få berätta om det i skolan:

"Mamma, kan man säga att jag har varit sövd nu?"
"Nja....jo det kan man väl kanske säga."
"Kan man säga att jag har legat på sjukhus nu?"
"Hmmm....ja det kan man nog också säga."

Det blev ett långt inlägg men det var också en lång helg med många detaljer man vill sätta på pränt för att kunna komma ihåg i framtiden. Om någon som läser det här har egna erfarenheter av ansiktsförlaming vore jag tacksam om ni skriver en kommentar med information om hur det gått och vad förlamningen berodde på.